Frans och Julia

Julia köpte en Holga-kamera i mitten på mars, och nu har vi varit och hämtat bilderna från den första rullen! Som tur är har Tisha en skanner på sitt rum (som nu är Lottas) så vi kan visa resten av världen våra mästerverk...

Idag är det sista mars, och vi har bott i Toronto i 2 månader och en vecka. Halva tiden av vår vistelse har gått, och det känns hemskt! Jag tror att jag talar för oss båda när jag säger att vi aldrig vill åka "hem" till Trollhättan, och att det kommer vara svårt att sätta oss på planet här ifrån. Under den tid som vi varit här har vi verkligen lyckats skaffa oss en riktigt bra tillvaro, med en massa roligheter, jobb och trevliga vänner. Jag är på Starbucks runt 20 timmar i veckan, och Frans repar ett par kvällar emellanåt, och mellan det upptäcker vi ständigt nya saker. Vi lever verkligen ett toppenliv här, med absolut noll stress och krav. Vi gör vad vi vill, när vi vill och det går riktigt bra för oss! Att ens tänka på att åka tillbaka till Trollhättan igen känns vemodigt och konstigt, det är ju Toronto som är hemma nu! 

Detta innebär ju inte att man inte saknar efter alla där hemma. Både jag och Frans har fått varsin släng av saknad efter vänner och familj (även om jag antagligen har fått ett par mer...), men vi vet ju att ni finns där. Vi kan fortfarande prata över Skype och maila varandra, och faktum är att jag tror att jag har sett Malte fler gånger sen vi kom hit, än vad jag sett Tisha som vi hyr av (fast det säger inte så mycket, för vi ser nästan bara Tisha när hon hämtar hyran...). 

F - spelat trummor

Nu är det ju ett tag sen vi bloggade sist, och ska jag vara ärlig så har inte så mycket hänt. Vi lever, äter fortfarande på vårat storkok av köttfärssås, går promenader, ser på bio, film, läser och har det allmänt gött! Solen skiner mestadels (förutom igår när det var snöstorm, men det försöker vi förtränga), Julia får gratis kaffe på jobbet, Frans slår händerna blodiga när han repar. Vi var på Röyksopp i fredags, dansade och skallade ihop, tyckte kanadensare var kassa på att släppa loss, kände doften av hasch och såg hur några i publiken skickade en joint mellan sig vilket kan förklara varför dom stod stilla och bara nickade i takt till musiken. Vi tränar på att skejta på Tischas gamla bräda, Julia är bättre än Frans, och Lotta som inte har en sjukförsäkring, lyckas alltid skada sig trots att hon inte ställer sig på brädan. Våra grannar röker på som vanligt, varmvattnet försvinner till kinarestaurangen under och ungarna på skolgården mittimot skriker varje rast. Så har vår senaste vecka sett ut och vi njuter av att ha en vardag som passar oss så bra!

Jag skrev faktiskt till dig på Skype så jag glömde det ju inte helt :)

Nu ska jag väcka Frans så vi kan gå ut i solen och skejta. Vi har nämligen hittat Tishas gamla bräda, och idag är det vår! (Äntligen...)

Idag är det 40 år sen (typ) pappa Per föddes, och det har vi firat med att jobba, lära sig hur man gör Frappuccinos (supergoda) och köpa en Holgakamera(Julia) och läsa och sitta och sola i en park med en kopp kaffe (Frans). Tusen pussar och kramar till pappsen! Nu ska vi ut i kvällssolen och promenera till en bokhandel.

Första jobbveckan är nu avklarad! Resan mot att bli världens (trollhättans?) grymmaste barista har börjat och snart är jag en fullfjädrad starbucksare som kan göra skinny hazelnut doppio cappuccino, extra varma och med inget skum, med bakbundna händer och ögonbindel! Under de 3 första dagarna fick jag lära mig baristadelen, en massa spännande saker om företaget och Howard Schultz (för er som missade lektionen om Starbuckshistoria i skolan, tryck här) och skriva på ungefär 10382813243 papper om att inte skvallra om Starbucks för utomstående och hur man värmde mackor i en ugn. Men idag däremot, fick jag lära mig kassan! (Så nu kan jag äntligen skriva kassaerfenhet på cvt, jippie!) Själva grundidén med Starbucks kassa är smart och enkel, men när det står 7 stressade kontorsnissar i kö och alla beställer speciallattar/americanos/cappucinos/macchiatos/mochas med olika siraper, lite skum, mycket skum, extravarma, olika stora, extra espressoshottar, med vispgrädde, utan vispgrädde, sojamjölk, laktosfri mjölk, fettfri mjölk, "wholemilk", decaf, half-decaf eller bara med en jäkla massa caramel-sås på toppen blir man lite lätt virrig efter ett tag! Dessutom var det meningen att jag skulle erbjuda gratis småkakor som tydligen är nya, och då var jag tvungen att fråga vilken de ville ha och fixa och trixa med det en bra stund (för självklart hade jag ingen aning om vad de olika kakorna hette, vilket krånglade till saken ytterligare..) Men i vilket fall som helst, nu är första veckan gjord, jag gillar jobbet, lär mig fort och har klarat mig jättenbra! 

Nu är Frans och spelar trummor uppe vid Dufferin någonstans, och jag sitter hemma och njuter av att få ha datorn i fred. Jag insåg precis att detta är första gången sen mitten på januari lördag och söndag faktiskt är lediga och inte vilken vardag som helst, om ni förstår vad jag menar. När man inte har något jobb och bara lever för dagen spelar det ju ingen roll om det är måndag, lördag, torsdag eller söndag, men nu är det första gången på ett tag jag har jobb och har "helg". Lite intressant... 

Och pappa, tro inte att jag har glömt din födelsedag på måndag bara för att du inte får något kort från mig i brevlådan på morgonen. Din dotter är bara lite seg och har glömt att köpa frimärke (resten är klart!), men det ska jag ska försöka fixa imorgon så du får det så snart som möjligt ändå. 

/Julia

För ett par dagar sedan, säkert lite längre än jag minns, så var jag på väg till biblioteket. Men bara en bit hemifrån så stannade jag till i en liten affär som jag hade sett ett par dagar innan, där de sålde LP-skivor och allt möjligt annat. Jag gick in och började prata med de som stod där, och efter att jag nämnde att jag spelade trummor hemma i Sverige så berättade de att de har ett band som faktiskt saknar trummis. De bjöd in mig till deras studio på fredagen, dvs idag, så drygt kl. 18 så ska jag ta tunnelbanan till Dupont/Dufferin och äntligen få spela lite trummor! Har till och med köpt ett par trummpinnar och plockat fram hörselpropparna, så jag är minst sagt förberedd!

I måndags inträffade vad som nog är det mest underliga mötet i hela mitt liv. Kusin Andreas och hans gäng på två kompisar kom till Toronto för att träffa en kompis, och av något galet sammanträffande så bodde denna kompis inte mer än ett kvarter från oss. Det tog mig knappt fem minuter att gå dit, och det tog oss inte många minuter att inse att det säkert var första gången på 5 år som vi sågs! Konstigt hur man ska behöva resa till andra sidan jordklotet bara för att träffa sin kusin! Jag hakade på killgänget resten av dagen och sedan ett par timmar dagen efter också, innan de skulle resa vidare norrut. Skönt med lite maskulint umgänge som omväxling!

Så idag var min första dag på Starbucks, så strax efter 11 masade jag mig iväg för att hinna dit i tid. Det första jag fick göra där var att fylla i en himla massa papper om att jag inte ska skvallra om hur det går för företaget i aktier (som om jag skulle ens veta, eller bry mig!), inte avslöja alla "hemliga" recept (som hur man gör en espresso! För sånt är svårt att lista ut...), inte mobba någon eller allmänt skvallra för någon utomstående om hur det går för Starbucks. Efter det fick jag provsmaka på en latinamerikansk kaffesort som tydligen skulle ha en smak om citrus, och om en månad ska jag ha provsmakat alla kaffesorter så att jag vet vilka man ska rekommendera osv. Ytterligare lite pappersläsning senare fick jag äntligen lära mig, och göra lite kaffesorter! Min "lärare" Maryrose är jätteschysst och jag lärde mig faktiskt en hel del. Dessutom fick jag världens koffein/sockerchock av alla smakade kaffedrinkar, så när jag slutade var jag alldeles darrig i benen. Men alla där var supertrevliga och Maryrose påstod att hon ville att jag skulle jobba med dom första gången hon såg mig på min första intervju. Jag tolkar det som att jag har världens utstrålning och ser supertrevlig ut, och det är ju alltid bra! :)

Men i varje fall, dagen gick jättebra och fem timmar susade förbi! Nu gäller det bara att lära sig alla recept, vad alla där heter, vad alla förkortningar står för, hur man slår på kassamaskinen och alla rutiner. Piece of cake liksom! Som tur var har jag lite tid på mig, och Tom (chefen) påstod i alla fall att de inte skulle slå mig om jag gjorde fel. 

Idag har vi varit superrediga och handlat inför veckan, lagat lyxmat och gjort tillräckligt många köttbullar/pannbiffar för att mätta en afrikansk by! Skulle nog våga påstå att vi har tjänat in ytterligare ett par vuxenpoäng, speciellt eftersom vi inte har ätit upp alla havreflarn jag gjorde igår heller (dubbel sats i och för sig...). 

Nu är ytterligare en sak fixad inför min första jobbdag på måndag. Jag och Frans har varit på banken och fixat gemensamt bankkonto! Vuxenpoäng here we come! En trevlig liten kineskille hjälpte oss, och som det ser ut nu (om han inte lurade oss) kommer vi inte behöva betala något för kontot heller. Väldigt bra!

Nu ska vi äta våra egengjorda semlor! En provomgång inför fettisdagen på tisdag då vi ska göra massor med semlor..

/Julia

Jag tror att jag är sjuk. Brukar vakna runt tio varje morgon, vilket är tidigt bara det, men i dag vaknade jag åtta!! Vilken normal människa, med goda morgonrutiner, sunt förnuft, Janssongener och fritid vaknar 8 am en söndag! Jag är i chock, innebär det här att jag inte är en riktig Jansson? Har avståndet mellan mig, mina syskon och de gamla gjort att jag skapat mig något eget? En egen dygnsrytm, och inte bara den Janssonska? (Det vill säga, ni sova länge, äta frukost vid 12, slåss om GP:s del 1 och sedan lägga sig i sängen med vad man får. Pappa brukar kasta till mig jobb/studier-delen...) Det här är läskigt, och lite konstigt. Är det sånt här som brukar hända när man flyttar hemifrån, vill jag aldrig lämna Elvhögsgatan... (lite ironi nu kära föräldrar, inbilla er inte något!)

De senaste dagarna har varit händelserika. Inte så händelserika att det har varit något extremt som har hänt, utan bara att vi har gjort ungefär samma saker som vi brukar göra. Det är ju trots allt så att människan är ett djur som är bundit till rutiner, och även om vi kämpar för att vara så fria som möjligt så är det faktiskt svårt. Det har ju blivit så att vi handlar veckans mat på söndagar, försöker masa oss till Drake Hotel för gratismat på måndagar och går till Royal Ontario Museum på onsdagar. Men egentligen är det faktiskt rätt så skönt att ha ett par saker som man vet att man ska göra. Det känns på något sätt som att tillvaron blir lite mer meningsfull då.

Men! Ett par saker har faktiskt hänt som sticker ut från det vardagliga!

JULIA JANSSON HAR FÅTT JOBB!!!! Kinestanten som jag skulle provjobba åt ringde aldrig, så idag gick jag på min andra intervju på Starbucks och 2 timmar senare ringde de och sa att jag fick jobbet! Så den 7e mars ska jag börja lära mig göra världens godaste latte! JIPPI!!!!!!!!!!

Igår hade vi lite bekymmer med att komma på vad vi skulle kunna göra, så Julia tyckte att vi skulle promenera upp till Eglington avenue och gå till en affär hon hade sett på internet. Sagt och gjort, jag kollade upp vilken väg vi skulle ta för att komma direkt upp till affären, och samtidigt kunna ta en väg förbi något jag ville se också. Vi började promenera, och till en början gick det väldigt bra. Humöret var på topp och vädret var underbart. Efter ett tag var vi framme vid mitt mål, Casa Loma. Jag har sett många slott i mina dagar, men detta tog nog priset. Torn och tinnar åt alla håll och skumma statyer på enhörningar och dylikt var en del av det.