Frans och Julia

Nu var det ju ett par dagar sen vi skrev. Igen! Men nu ska ni i varje fall få reda på vad som har hänt oss under de ganska händelserika senaste dygnen.

I måndags var dagen jag bävat inför sedan jag började på Starbucks. Jag skulle säga upp mig! Medan jag gick till jobbet diskuterade jag högt med mig själv vad som skulle sägas att jag faktiskt blev riktigt pepp på att säga upp mig när jag kom fram. Så väl inne i förrådet/kontoret bakom den snygga och stilrena disken förklarade jag för min chef hur situationen låg till och han förstod. Här hade jag oroat mig i veckor och tänkt igenom hundra olika kommentarer han kunde komma med och hur jag skulle svara på dom, och så säger han bara "Det är verkligen synd, men jag förstår". Irriterande... 

Nästa dag var det dags för dagen Frans oroat sig för i flera månader, nämligen att spela med NLP på FAT. För första gången var vi på en modevisning, och det var en väldigt intressant upplevelse. Under våra månader här har man sett mycket speciellt folk och det finns inte mycket som riktigt chockar en längre, men på FAT hade alla samlats och det fanns både det ena och det andra att kolla på. Klockan 10 var det dags för NLP att spela och 25 minuter senare hade de spelat de flesta av sina låtar framför minst 15 fotografer och charmat en publik på 100 modelejon.

På onsdagen vaknade jag och Frans som vanligt vid 10, denna gången dödshungriga! Efter att ha haft påskfest och tvingats rensa kylskåpet för en massa efterrätter och annat gott, och dessutom knappt ätit hemma på grund av Helena och Stefan, ekade det tomt på frukostprylar och vi bestämde oss för frukostpicknick i Bellevue Park. Vardagslyx på hög nivå att sitta och käka croissant bland haschdoften som alltid kommer med jämna mellanrum (läs med ironi) och efter att det kom lite regnstänk följde vi med Lotta till Yonge (shoppinggatan #1) och Urban Outfitters, affären jag och Lotta alltid dregglar efter. En timme senare kom vi alla tre ut med var sin påse, nöjda och glada. Nu bar det iväg till Casa Loma för att möta upp med Helena och Stefan, och Lotta, väldigt ointresserad av slott, gick in i Eaton Center istället. Casa Loma är ett medeltidsslott mitt i stan, som en man med väldigt mycket pengar byggde på 1910-talet för att han ville ha just ett medeltidsslott. Sedan fick han slut på pengar och var tvungen att lämna ifrån sig slottet (han hann dessutom inte bygga poolen, vilket var synd...) och sälja inredningen för en bråkdel av vad det var värt. Synd för honom, men bra turistfälla för staden. När vi hade traskat igenom de flesta av de 98 rummen började vi bli hungriga och stack tillbaka till Kensington och åt mexikanskt på Sneaky Dee´s.

Idag var planen att vi skulle med tåget 8.20 till Niagarafallen och kolla på en massa vatten. 7.30 pissregnade det i Toronto och vi kunde konstatera att spårvagnstrafiken under morgonen är under all kritik, så dyblöta gick vi tillbaka till Helena och Stefans hostel för att torka och käka frukost. Nu har Frans haft ränneskita och jag har sovit, och vi ska få äta fisk för första gången på 3.5 månader! 

I fredags var det första molnfria dagen sedan Stefan och Helena kom hit, och därför åkte vi upp i CN Tower för att kika. Väl uppe kunde vi konstatera att det blåste rejält och att glasgolvet vi hört så mycket om inte alls var som vi tänk oss. Det vi hade trott skulle vara ett enormt glasgolv var i själva verket bara ett par 6 kvm som man kunde se igenom. Men vi var nöjda ändå, och både jag och Frans vågade lägga oss på golvet och kika nedåt mot marken. 

I priset av biljetten ingick också antingen en 3d-bio eller en attraktion med bio och stolar som rörde på sig. 3d kan man ju kolla var som helst tänkte vi och valde det sista alternativet. Helena avstod helt, vilket antagligen Frans också borde ha gjort, för attraktionen visade sig vara en skyttel med 15 sittplatser som man fick sitta i, där både skytteln och stolarna rörde sig medan man kollade på en film som var att man åkte en avskyvärd bergochdalbana. Det var riktigt verklighetstroget för när man "åkte ned" i vatten sprutade de lite vatten på en, och de hade luftslangar som slog en på benen med jämna mellanrum. Det låter kanske lite skumt, men kul var det! Frans mådde illa i flera timmar efteråt, och uppskattade nog inte "åkturen" lika mycket som den 80-åriga tanten bredvid mig som skrattade konstant.

Igår var vi på Ontario Science Center med Helena och Stefan. Tänk Innovatum gånger tusen så får ni en känsla av hur stort stället var och det tog ungefär 5 timmar för oss att gå igenom allt. 

Jösses vad fort 3 månader går!

Den 16 april har varit en låååååång dag för Julia som var tvungen att gå upp 6 am för att jobba i 8 timmar (och en mindre lång dag för Frans som sov till 12) men nu är den snart slut! En lite underlig och mycket underbar dag på många sätt. Bland annat har vi åkt ut till Pearson International Airport för att överraska Helena och Stefan när de kom ut i vänthallen, vi har ätit mormor Ingegerds, aka Luddets, småkakor för första gången på 3 månader och fått lite hemlängtan av att se all gladpack (precis som kära lilla Luddet förutspått), vi är numera stolta ägare till 23535 kilogram choklad i alla dess former och har numera fullt med hostmedicin och alvedon, vilket är survivalkitet #1 för att överleva på 636A Dundas St W. Och om det inte skulle vara nog att vi har finfrämmat så har vi fått i eld i röven och städat, tvättat och handlat mat, och allt detta på en timme! Världsrekord i vuxenlighet skulle jag nog vilja påstå...

Nu är morsan och farsan säkert hemma på sitt hostel, (som var riktigt fint!) och det enda som återstår av dagen är att städa i ordning all choklad och ta hand om disken. Men innan vi somnar så ska vi lägga ut ett antal lappar i lägenheten, för att lotta ska få gå på skattjakt imorgon. Hon har ju trots allt fått choklad hon med, och lite ska hon allt få jobba för den!

God natt!
/Frans och Julia

Idag har jag, Frans och Lotta varit turister och kollat runt i staden efter lite "turisthålor". Eftersom alla turistattraktioner ligger så jävla långt ifrån varandra, innebär detta att du får gå tills fötterna blöder, du ber din gud om barmhärtighet och att svetten rinner längs din rygg.

Dagens tur gick i varje fall till Leslieville och little India och Greektown. Först var det spårvagn till Leslieville (träffade en jättesöt hund som slickade mig på fingrarna. Fick världens Maltelängtan...) där vi traskade runt och åt glass och köpte vinylskivor (totalt 10 skivor av Queen, Led Zep, Janis Joplin och Jefferson Airplane. Plus att de var jättebilliga och 50% rabatt) och sedan gick vi norrut för att hitta Indien och Grekland. Trötta och hungriga gick vi tydligen förbi Little India men på hemvägen kom vi helt plötsligt in i Greektown, inte för att det var så mycket att ha, men nu kan vi i varje fall stryka det på listan! Sen tog vi tunnelbanan hem och fnissade som vanligt åt Spadina Station aka Spagina (humorn är på topp). Nu är det fortfarande soligt, så kanske blir det en tur till Moonbean för en kaffe eller något.

3 dagars ledighet i rad är ingenting som kommer varje vecka, men i och med i söndags och två hela dagar framåt var det dags. LEDIG! Men nu har ju inte Julia Jansson världens bästa tur alltid, så självklart vaknar man bakis på söndagen, på måndagen blir man sjuk och har feber, huvudvärk och en fet förkylning som varar (febern i varje fall) tills på onsdagen då det är dags att masa sig till jobbet igen. Så det var de tre lediga dagarna! Dessutom har det varit pissväder när man mådde okej, och strålande sol de dagar man ville skjuta sig själv, vilket inte gjorde det mer uthärdligt. Jag hatar att vara sjuk...

Julia köpte en Holga-kamera i mitten på mars, och nu har vi varit och hämtat bilderna från den första rullen! Som tur är har Tisha en skanner på sitt rum (som nu är Lottas) så vi kan visa resten av världen våra mästerverk...

Idag är det sista mars, och vi har bott i Toronto i 2 månader och en vecka. Halva tiden av vår vistelse har gått, och det känns hemskt! Jag tror att jag talar för oss båda när jag säger att vi aldrig vill åka "hem" till Trollhättan, och att det kommer vara svårt att sätta oss på planet här ifrån. Under den tid som vi varit här har vi verkligen lyckats skaffa oss en riktigt bra tillvaro, med en massa roligheter, jobb och trevliga vänner. Jag är på Starbucks runt 20 timmar i veckan, och Frans repar ett par kvällar emellanåt, och mellan det upptäcker vi ständigt nya saker. Vi lever verkligen ett toppenliv här, med absolut noll stress och krav. Vi gör vad vi vill, när vi vill och det går riktigt bra för oss! Att ens tänka på att åka tillbaka till Trollhättan igen känns vemodigt och konstigt, det är ju Toronto som är hemma nu! 

Detta innebär ju inte att man inte saknar efter alla där hemma. Både jag och Frans har fått varsin släng av saknad efter vänner och familj (även om jag antagligen har fått ett par mer...), men vi vet ju att ni finns där. Vi kan fortfarande prata över Skype och maila varandra, och faktum är att jag tror att jag har sett Malte fler gånger sen vi kom hit, än vad jag sett Tisha som vi hyr av (fast det säger inte så mycket, för vi ser nästan bara Tisha när hon hämtar hyran...).