Frans och Julia

Nu var det ju ett par dagar sen vi skrev. Igen! Men nu ska ni i varje fall få reda på vad som har hänt oss under de ganska händelserika senaste dygnen.

I måndags var dagen jag bävat inför sedan jag började på Starbucks. Jag skulle säga upp mig! Medan jag gick till jobbet diskuterade jag högt med mig själv vad som skulle sägas att jag faktiskt blev riktigt pepp på att säga upp mig när jag kom fram. Så väl inne i förrådet/kontoret bakom den snygga och stilrena disken förklarade jag för min chef hur situationen låg till och han förstod. Här hade jag oroat mig i veckor och tänkt igenom hundra olika kommentarer han kunde komma med och hur jag skulle svara på dom, och så säger han bara "Det är verkligen synd, men jag förstår". Irriterande... 

Nästa dag var det dags för dagen Frans oroat sig för i flera månader, nämligen att spela med NLP på FAT. För första gången var vi på en modevisning, och det var en väldigt intressant upplevelse. Under våra månader här har man sett mycket speciellt folk och det finns inte mycket som riktigt chockar en längre, men på FAT hade alla samlats och det fanns både det ena och det andra att kolla på. Klockan 10 var det dags för NLP att spela och 25 minuter senare hade de spelat de flesta av sina låtar framför minst 15 fotografer och charmat en publik på 100 modelejon.

På onsdagen vaknade jag och Frans som vanligt vid 10, denna gången dödshungriga! Efter att ha haft påskfest och tvingats rensa kylskåpet för en massa efterrätter och annat gott, och dessutom knappt ätit hemma på grund av Helena och Stefan, ekade det tomt på frukostprylar och vi bestämde oss för frukostpicknick i Bellevue Park. Vardagslyx på hög nivå att sitta och käka croissant bland haschdoften som alltid kommer med jämna mellanrum (läs med ironi) och efter att det kom lite regnstänk följde vi med Lotta till Yonge (shoppinggatan #1) och Urban Outfitters, affären jag och Lotta alltid dregglar efter. En timme senare kom vi alla tre ut med var sin påse, nöjda och glada. Nu bar det iväg till Casa Loma för att möta upp med Helena och Stefan, och Lotta, väldigt ointresserad av slott, gick in i Eaton Center istället. Casa Loma är ett medeltidsslott mitt i stan, som en man med väldigt mycket pengar byggde på 1910-talet för att han ville ha just ett medeltidsslott. Sedan fick han slut på pengar och var tvungen att lämna ifrån sig slottet (han hann dessutom inte bygga poolen, vilket var synd...) och sälja inredningen för en bråkdel av vad det var värt. Synd för honom, men bra turistfälla för staden. När vi hade traskat igenom de flesta av de 98 rummen började vi bli hungriga och stack tillbaka till Kensington och åt mexikanskt på Sneaky Dee´s.

Idag var planen att vi skulle med tåget 8.20 till Niagarafallen och kolla på en massa vatten. 7.30 pissregnade det i Toronto och vi kunde konstatera att spårvagnstrafiken under morgonen är under all kritik, så dyblöta gick vi tillbaka till Helena och Stefans hostel för att torka och käka frukost. Nu har Frans haft ränneskita och jag har sovit, och vi ska få äta fisk för första gången på 3.5 månader!