Frans och Julia

Idag är det sista mars, och vi har bott i Toronto i 2 månader och en vecka. Halva tiden av vår vistelse har gått, och det känns hemskt! Jag tror att jag talar för oss båda när jag säger att vi aldrig vill åka "hem" till Trollhättan, och att det kommer vara svårt att sätta oss på planet här ifrån. Under den tid som vi varit här har vi verkligen lyckats skaffa oss en riktigt bra tillvaro, med en massa roligheter, jobb och trevliga vänner. Jag är på Starbucks runt 20 timmar i veckan, och Frans repar ett par kvällar emellanåt, och mellan det upptäcker vi ständigt nya saker. Vi lever verkligen ett toppenliv här, med absolut noll stress och krav. Vi gör vad vi vill, när vi vill och det går riktigt bra för oss! Att ens tänka på att åka tillbaka till Trollhättan igen känns vemodigt och konstigt, det är ju Toronto som är hemma nu! 

Detta innebär ju inte att man inte saknar efter alla där hemma. Både jag och Frans har fått varsin släng av saknad efter vänner och familj (även om jag antagligen har fått ett par mer...), men vi vet ju att ni finns där. Vi kan fortfarande prata över Skype och maila varandra, och faktum är att jag tror att jag har sett Malte fler gånger sen vi kom hit, än vad jag sett Tisha som vi hyr av (fast det säger inte så mycket, för vi ser nästan bara Tisha när hon hämtar hyran...).